Min älskade

Vissa är experter på att klaga, men dom som egentligen borde berätta hur dom mår håller tyst. Oftast tänker jag att det är mest illa med dom som ingenting säger. Eftersom någon hjälp inte går att ge dom små själarna.

Jag har någon i min närhet som är expert på att klaga, någon som kan gny när det verkligen behövs och så har jag en som vägrar erkänna för sig själv att hennes kropp är för svag för att arbeta. Henne beundrar jag mest, samtidigt som jag hatar beteendet. Jag blir så ofta rädd, rädd för att du ännu en gång ska falla ihop. Bli sängliggande, och få stanna där kanske resten av sitt liv denna gång. Egentligen borde man få tio minuter var om dagen då man säger hur man känner, vad man känner och varför. Det skulle vi alla må gott av.

Det bor en rädsla inom mig, för igår råkade du försäga dig. Din syn har börjat försvinna, ditt färgseende har blivit allt blekare och i november ska du opereras. I min ensamhet grät jag mig till söms, för du är den starkaste personen jag vet. Och jag orkar inte se dig nedbruten igen, inte en gång till. Jag minns förra gången, du minns den nog inte själv. För din hjärna arbetade inte på många, många veckor. Din ork var på minus, och din närvaro existerade inte. När man skulle få en skymt av dig var det inne i sängen man kunde hitta dig, eller nerbäddad i soffan. Där du inte kunde komma dig ifrån om du väl kommit dit. Mannen i ditt liv fick hjälpa dig, och jag minns hur du grät. Jag hörde dig.