Våren är här, men kanske inte för att stanna.

Fåglarna kvittrar, gräset är allt grönare, solen värmer mina bleka kinder och kaffet smakar godare än på dryga åtta månader. Är det inte helt fantastiskt när våren kommer? Första sittningen ute uppkrupen i ett hörn för att få sig en dos av sol och vitaminer.

Det är dock inte bara guld och gröna skogar gör mig denna tiden på året, jag har ont, ont och lite mer ont. Har legat hemma med inflammation i höfterna sedan tisdag morgon. Min kropp skriker av oro och irritation när vädret går från kallt på kvällen till sommarvärme på dagen. I år satte sig oron i höfterna och i höger skulderblad. Nästa eller nästnästa år kanske det sitter i en arm eller i en fot. Som tur är så vet vi inte det redan nu. 

Nu har det i alla fall släppt och jag är hemma en dag extra för att vara säker på att det känns helt bra igen. Så imorgon får jag äntligen åka till jobbet igen. Tankarna springer omkring i huvudet gällande om det är dags att ta tag i sig själv och släppa envisheten och ringa det där samtalet till sjukgymnastiken. Det kanske är en idé i alla fall? Kanske borde börja simma igen, då mådde jag ju så bra. Tiden är enda boven i dramat, men vem fan har tid att tänka på tiden? Kör bara kör!!!

Släpper tankarna på mig själv och fokuserar vidare på annat. Lusläser varenda hussäljarsida just för tillfället, jag vill ha hus med tomt och plats för en hundgård. Drömma får man lov att göra. Jag vill även ha ny bil nu, Lucy börjar bli lite tokig känner jag. Hon är inne i en ålder då hon river sig och får slag i sidan ibland. Får sätta upp kameror runt henne så jag ser vem den stygge är. Jag antar att det är en bilkompis som trillskas, kanske bilkompisens mamma eller pappa.... dörr mot dörr är ungefär som nål mot ballong. DET SMÄLLER!

Nu ska jag kolla vidare på nyhetsmorgon, det är ju så fantastiskt mysigt haha !!

Kramar i massor från påskSara

Dilemma.

Att sitta och kolla runt efter den perfekta soffan är lika svårt som att på första dejten veta om det är mannen i ens liv man sitter mitt emot?

Jag försöker att blunda för priset, huvudsaken är att den är skön och att man inte får ont i ryggen av att sitta i den. Det är faktiskt en sak som man kan ha i många år. Min favorit hittills är i alla fall den längst ner från Alves. Den känns stor och härlig!!

Mio, 13.995

Alves, 15,215:-

Mio, 18.995:-

Alves möbler, 15.540:-

Löven dansar .

Hösten är här

Äntligen faller sommarens vackra löv av träden, den gröna färgen har förvandlats till orange/röd/gul och kanske en gnutta brunt. Vinden slår mellan grenarna och löven orkar inte längre hålla sig kvar på sin lilla gren. Kraften är slut och det är dags att säga hejdå för denna säsong. Löven lägger sig omlott uppe på de kalla gräset, likt en mantel. 

Jag var ute och gick en lång promenad i förra veckan tillsammans med min älskade systerdotter Nova. Kylan bet mig i kinderna, dom blev sådär härligt rosiga och jag kände en sån inre ro som jag bara kan göra när det är perfekt Celsius i luften. Vi gick ner mot staden där de ständigt trafikerade gatorna levde precis som alltid. Jag gick in på närmaste pressbyrå och köpte med mig en take-away-kaffe. Gick runt ett berg närliggande havet och hittade en bänk i läge med solen. När jag satt där, tillsammans med min systerdotter sovande i vagnen så kände jag mig som en typisk latte-moster. Pensionärerna hälsade artigt på mig, jag nickade och gav dom ett leende. Två unga tjejer sprang förbi och jag fick inspiration till att senare göra det samma. En grupp av människor med nedsatt funktionsnivå i kroppen kom också förbi, en av dom var modigare än de andra tre och gick fram mot vagnen för att se vad jag hade för skatt nere under täcket. Hon tog sig för munnen och utbriser "en sässa". Jag packade ihop mig och började gå hemåt igen. Det började kurra i magen och Nova skruvade på sig. Hon tittade vid ett tillfälle upp på mig och jag sa med lugna ord "Sov en stund till vännen, så leker vi sedan". Hon andas ett tungt andetag och kommer till ro igen efter uppskattningsvis två minuter. 

Känslan av att gå genom staden tillsammans med en marinblå barnvagn gav mig något slags välbefinnande. Jag kände mig så komplett, så full av ro. Det var vi två mot världen. Så kändes det. Mitt leende på läpparna var konstant och jag fick ibland tänka efter så att det inte såg fånigt ut.

Men vem bedömer att det är fånigt att le? Du eller jag?

Våld föder våld.

Jag sitter och kliar mig i huvudet, biter mig i läppen och märker att det börjar bränna på näthinnan. Det har slagit mig att det finns så mycket orättvisa i världen, så mycket våld och otäckheter. Tankarna började rulla i mitt huvud i lördags då jag såg en film som hette 3096 dagar. Den handlade om de fall i Österike som uppdagades 2011 (rätta mig om jag har fel) om en tjej som varit inlåst nere i en sjuk mans källare från 8 år till 18 års ålder. Ingen hittar flickan. Han manipulerar henne till att inte våga göra något annat än att lyda honom, då han vid jämna mellanrum upprepar orden "Lyd mig, Lyd mig, Lyd mig".

Sedan har vi fallet med Fritzl som hade sin dotter inlåst i källaren där hon levde med totalt sju barn som mest. Pappan till barnen var givetvis äcklet Fritzl själv. Hans fru Rosmarie på övervåningen visste ingenting om att dottern Elisabeth bodde nere i ett ljudisolerad rum under jorden i samma hus. Tre av sju barn hade Fritzl själv hand om, då han på olika sätt tillsammans med sin fru blev tillkallad uppmärksamhet från Elisabeth. Lisa hittades i en kartong utanför huset med en tillhörande lapp där Elisabeth bad om hjälp att ta hand om barnet. Monika hittades i en vagn utanför huset med ett kopplat telefonsamtal där Elisabeth ber Rosmarie att ta hand om henne. Fortfarande vet inte Rosmarie om att Elisabeth Fritzls dotter lever i samma hus som dom. Sedan den sista ungen som Fritzel bestämde sig för att behålla på övervåningen var lilla Alexander som hittades med liknande omständigheter.

Det jag vill komma fram till är att det är helt sjukt att två liknande fall, det ena lite mer extremt händer i samma land. Hur många fler fall finns det? Har landet tagit vara på dessa situationer och utbildat personal i jakten på att hitta fler? Eller hoppas dom ihärdigt på att det är slut på eländet? Jag får gåshud. Vi kan inte säga vems "fel" det är, för sjuka människor på ett eller annat sätt kommer det alltid att finnas. Vi har människor runt oss dagligen som slår sina fruar, kör rattfulla, som knuffar sina barn, förför sina kvinnor utan vilja, kvinnor som är hemska mot sina män . . . .

Låt oss vakna och hjälpa varandra. Minsta lilla antydan på våld eller omänskligt beteende ska man ta på allvar. En magkänsla är ofta en känsla som stämmer in på verkligheten. Låt inte en förnekelse stärka den schablon som personen i fråga redan har byggt upp.
 Det är lättare att slå sig fri om man har en hjälpande hand på vägen. 

Konsten att befinna sig där man egentligen är.

Det är en konst att faktiskt kunna njuta av att vara där i livet som man egentligen är. Jag har en tendens att bli stressad över framtiden, rädd att inte hinna med allting som "alla andra" hinner med. Jakten efter att ständigt vara på språng, jakten efter nya upplevelser och nya upptåg jagar mig. Ibland lyckas jag nypa mig i armen och faktiskt stanna upp för att verkligen bejaka stunden jag där och då befinner mig i. Denna jakt som ständigt råder är en jakt efter något som inte ens är viktigt, något som inte ens är något att längta efter. Ibland kan jag längta efter att bli vuxnare, jag kan längta efter ett vardagskaos, jag kan längta efter ett hus i Thailand och jag kan längta efter att vara 45 år och kunna blicka tillbaka på mitt liv som ung. Men i själv verket så är det inte vad jag vill, jag lever ibland utifrån vad andra gör och hur dom vill ha det. Jag är trött på dessa liv som är en dans på rosor, jag är trött på den stress som råder ute i samhället. Rent utav så är jag trött på alla dessa ideal som råder.

Just för tillfället så längtar jag efter att kunna säga att vi är ett VI, jag längtar efter en vardag tillsammans med dig, jag längtar efter att ha semester och kunna göra vad jag vill, jag längtar efter att kunna säga att jag har ett fast jobb och en sak till längtar jag efter - Ett större boende. Det är där jag sätter mitt fokus nu, små men viktiga punkter i livet.
Det kanske räcker, eller ska vi fortsätta att leva utifrån alla andra? Vilka är ens "alla andra?" . Alla är vi individer och låt det synas, det finns inget äpple likt ett annat.

Flygande rosenblad, skummande champagne och glada gäster.
I lördags vaknade jag upp bredvid någon som står mig nära, en puss i pannan tog jag emot och sedan steg jag upp ur den alldeles för varma sängen. Jag bar på ett lyckorus i kroppen och insåg snabbt att dagen var inne då jag skulle göra något för första gången i mitt liv. Servera på ett bröllop.. För att förbereda mig på bästa sätt så laddade vi tillsammans upp med en stor frukost och en rejäl kopp kaffe. Vi satt och småpratade precis som vanligt och jag tjuvkikade lite extra bara för att jag kunde. Kroppen fnittrar när jag är i din närhet.

Efter att ha laddat upp för denna stora dag så satte jag mig i Lucy och vi åkte hemåt. Mellanlandade i Tanumshede där Sofie befann sig hemma i sitt föräldrahem. Vi skulle klä upp oss och göra oss snygga inför kommande uppdrag. Hög svart kjol, vit skjorta nedstoppad under kanten, vita converse och en inbakad fläta var vad vi tillsammans bar. Allting var likadant, allting förutom underkläder och hudens färg.
Väl färdiga så svängde vi inom Rasta för två korv i bröd, vi var tvungna att ladda upp ordentligt - energifattig mat men ändå mättande.

För att komma in i lokalen där festen sedan skulle vara så var vi tvungna att komma åt nyckeln vilket det endast var brudgubben som hade. En nervös Daniel gav oss nyckeln och vi påbörjade vårt jobb som servitörer. Efter en timmas förberedelse så började gästerna droppa in och dagens stora uppdrag drog igång.  Allting gick som en dans. Mycket tack vare en kille som hette Daniel som hjälpte oss att servera.

Lägenheten från objektivets vinkel.

Sovrummets TV-del

Skänken ute i matsalen

Viktig del av min ständigt nystädade lägenhet.

Bild tagen från sängen.

Delen bredvid spisen, det är viktigt att trivas.

Toalettfönstret innan min fågelbur flyttade in.