tisdag 8 oktober 2013

Dilemma.

Att sitta och kolla runt efter den perfekta soffan är lika svårt som att på första dejten veta om det är mannen i ens liv man sitter mitt emot?
Jag försöker att blunda för priset, huvudsaken är att den är skön och att man inte får ont i ryggen av att sitta i den. Det är faktiskt en sak som man kan ha i många år. Min favorit hittills är i alla fall den längst ner från Alves. Den känns stor och härlig!!

Mio, 13.995


Alves, 15,215:-

Mio, 18.995:-

Alves möbler, 15.540:-

Löven dansar .

Hösten är här

Äntligen faller sommarens vackra löv av träden, den gröna färgen har förvandlats till orange/röd/gul och kanske en gnutta brunt. Vinden slår mellan grenarna och löven orkar inte längre hålla sig kvar på sin lilla gren. Kraften är slut och det är dags att säga hejdå för denna säsong. Löven lägger sig omlott uppe på de kalla gräset, likt en mantel. 

Jag var ute och gick en lång promenad i förra veckan tillsammans med min älskade systerdotter Nova. Kylan bet mig i kinderna, dom blev sådär härligt rosiga och jag kände en sån inre ro som jag bara kan göra när det är perfekt Celsius i luften. Vi gick ner mot staden där de ständigt trafikerade gatorna levde precis som alltid. Jag gick in på närmaste pressbyrå och köpte med mig en take-away-kaffe. Gick runt ett berg närliggande havet och hittade en bänk i läge med solen. När jag satt där, tillsammans med min systerdotter sovande i vagnen så kände jag mig som en typisk latte-moster. Pensionärerna hälsade artigt på mig, jag nickade och gav dom ett leende. Två unga tjejer sprang förbi och jag fick inspiration till att senare göra det samma. En grupp av människor med nedsatt funktionsnivå i kroppen kom också förbi, en av dom var modigare än de andra tre och gick fram mot vagnen för att se vad jag hade för skatt nere under täcket. Hon tog sig för munnen och utbriser "en sässa". Jag packade ihop mig och började gå hemåt igen. Det började kurra i magen och Nova skruvade på sig. Hon tittade vid ett tillfälle upp på mig och jag sa med lugna ord "Sov en stund till vännen, så leker vi sedan". Hon andas ett tungt andetag och kommer till ro igen efter uppskattningsvis två minuter. 
Känslan av att gå genom staden tillsammans med en marinblå barnvagn gav mig något slags välbefinnande. Jag kände mig så komplett, så full av ro. Det var vi två mot världen. Så kändes det. Mitt leende på läpparna var konstant och jag fick ibland tänka efter så att det inte såg fånigt ut.
Men vem bedömer att det är fånigt att le? Du eller jag?




Våld föder våld.

Jag sitter och kliar mig i huvudet, biter mig i läppen och märker att det börjar bränna på näthinnan. Det har slagit mig att det finns så mycket orättvisa i världen, så mycket våld och otäckheter. Tankarna började rulla i mitt huvud i lördags då jag såg en film som hette 3096 dagar. Den handlade om de fall i Österike som uppdagades 2011 (rätta mig om jag har fel) om en tjej som varit inlåst nere i en sjuk mans källare från 8 år till 18 års ålder. Ingen hittar flickan. Han manipulerar henne till att inte våga göra något annat än att lyda honom, då han vid jämna mellanrum upprepar orden "Lyd mig, Lyd mig, Lyd mig".

Sedan har vi fallet med Fritzl som hade sin dotter inlåst i källaren där hon levde med totalt sju barn som mest. Pappan till barnen var givetvis äcklet Fritzl själv. Hans fru Rosmarie på övervåningen visste ingenting om att dottern Elisabeth bodde nere i ett ljudisolerad rum under jorden i samma hus. Tre av sju barn hade Fritzl själv hand om, då han på olika sätt tillsammans med sin fru blev tillkallad uppmärksamhet från Elisabeth. Lisa hittades i en kartong utanför huset med en tillhörande lapp där Elisabeth bad om hjälp att ta hand om barnet. Monika hittades i en vagn utanför huset med ett kopplat telefonsamtal där Elisabeth ber Rosmarie att ta hand om henne. Fortfarande vet inte Rosmarie om att Elisabeth Fritzls dotter lever i samma hus som dom. Sedan den sista ungen som Fritzel bestämde sig för att behålla på övervåningen var lilla Alexander som hittades med liknande omständigheter.

Det jag vill komma fram till är att det är helt sjukt att två liknande fall, det ena lite mer extremt händer i samma land. Hur många fler fall finns det? Har landet tagit vara på dessa situationer och utbildat personal i jakten på att hitta fler? Eller hoppas dom ihärdigt på att det är slut på eländet? Jag får gåshud. Vi kan inte säga vems "fel" det är, för sjuka människor på ett eller annat sätt kommer det alltid att finnas. Vi har människor runt oss dagligen som slår sina fruar, kör rattfulla, som knuffar sina barn, förför sina kvinnor utan vilja, kvinnor som är hemska mot sina män . . . .

Låt oss vakna och hjälpa varandra. Minsta lilla antydan på våld eller omänskligt beteende ska man ta på allvar. En magkänsla är ofta en känsla som stämmer in på verkligheten. Låt inte en förnekelse stärka den schablon som personen i fråga redan har byggt upp.
 Det är lättare att slå sig fri om man har en hjälpande hand på vägen. 

onsdag 5 juni 2013

Konsten att befinna sig där man egentligen är.

Det är en konst att faktiskt kunna njuta av att vara där i livet som man egentligen är. Jag har en tendens att bli stressad över framtiden, rädd att inte hinna med allting som "alla andra" hinner med. Jakten efter att ständigt vara på språng, jakten efter nya upplevelser och nya upptåg jagar mig. Ibland lyckas jag nypa mig i armen och faktiskt stanna upp för att verkligen bejaka stunden jag där och då befinner mig i. Denna jakt som ständigt råder är en jakt efter något som inte ens är viktigt, något som inte ens är något att längta efter. Ibland kan jag längta efter att bli vuxnare, jag kan längta efter ett vardagskaos, jag kan längta efter ett hus i Thailand och jag kan längta efter att vara 45 år och kunna blicka tillbaka på mitt liv som ung. Men i själv verket så är det inte vad jag vill, jag lever ibland utifrån vad andra gör och hur dom vill ha det. Jag är trött på dessa liv som är en dans på rosor, jag är trött på den stress som råder ute i samhället. Rent utav så är jag trött på alla dessa ideal som råder.

Just för tillfället så längtar jag efter att kunna säga att vi är ett VI, jag längtar efter en vardag tillsammans med dig, jag längtar efter att ha semester och kunna göra vad jag vill, jag längtar efter att kunna säga att jag har ett fast jobb och en sak till längtar jag efter - Ett större boende. Det är där jag sätter mitt fokus nu, små men viktiga punkter i livet.
Det kanske räcker, eller ska vi fortsätta att leva utifrån alla andra? Vilka är ens "alla andra?" . Alla är vi individer och låt det synas, det finns inget äpple likt ett annat.
Flygande rosenblad, skummande champagne och glada gäster.
I lördags vaknade jag upp bredvid någon som står mig nära, en puss i pannan tog jag emot och sedan steg jag upp ur den alldeles för varma sängen. Jag bar på ett lyckorus i kroppen och insåg snabbt att dagen var inne då jag skulle göra något för första gången i mitt liv. Servera på ett bröllop.. För att förbereda mig på bästa sätt så laddade vi tillsammans upp med en stor frukost och en rejäl kopp kaffe. Vi satt och småpratade precis som vanligt och jag tjuvkikade lite extra bara för att jag kunde. Kroppen fnittrar när jag är i din närhet.

Efter att ha laddat upp för denna stora dag så satte jag mig i Lucy och vi åkte hemåt. Mellanlandade i Tanumshede där Sofie befann sig hemma i sitt föräldrahem. Vi skulle klä upp oss och göra oss snygga inför kommande uppdrag. Hög svart kjol, vit skjorta nedstoppad under kanten, vita converse och en inbakad fläta var vad vi tillsammans bar. Allting var likadant, allting förutom underkläder och hudens färg.
Väl färdiga så svängde vi inom Rasta för två korv i bröd, vi var tvungna att ladda upp ordentligt - energifattig mat men ändå mättande.

För att komma in i lokalen där festen sedan skulle vara så var vi tvungna att komma åt nyckeln vilket det endast var brudgubben som hade. En nervös Daniel gav oss nyckeln och vi påbörjade vårt jobb som servitörer. Efter en timmas förberedelse så började gästerna droppa in och dagens stora uppdrag drog igång.  Allting gick som en dans. Mycket tack vare en kille som hette Daniel som hjälpte oss att servera.






Lägenheten från objektivets vinkel.
Sovrummets TV-del

Skänken ute i matsalen

Viktig del av min ständigt nystädade lägenhet.


Bild tagen från sängen.

Delen bredvid spisen, det är viktigt att trivas.



Toalettfönstret innan min fågelbur flyttade in.


Medmänsklighet.
Vaknade klockan 08.00 av mig själv, vände mig med kroppen in mot väggen och somnade om. Stod sedan upp en liten stund senare. Det är så underbart att få lov att sova ut, men nu kommer rastlösheten tillbaka i min kropp vilket resulterar i att jag kommer fira nationaldagen på jobbet imorgon. Nu räcker det med hemma-tid nu är jag mätt på den varan.
Två dagar behövde jag för att komma till ro igen, bli av med huvudvärken och mitt ständigt hårt bultande hjärta. Nu är jag stabil igen och leendet är tillbaka. Vilken svacka jag kom in i, puuh tur att kroppen har förmågan att tänka om och stressa av.


Ha en fin dag, jag ska ta mig en kopp kaffe och ett chokladkex nu. Puss

tisdag 4 juni 2013

Jag älskar att leva på 2013, google är räddningen för mig i många situationer. Nog för att det är vackert med en uppsättning av lexikon från A-Ö men tänk vad smidigt det är att skriva in precis det man undrar och vopps så kommer det upp en hel lista eller liknande på orsak och anledning. Dock måste vi ju vara kritiska givetvis, men det kan vara en vink åt rätt håll. "Huvudvärk, svullnad, stress" då kommer en lista upp på hur man kan undvika att stressa över småsaker, en lista gällande hur man ska hantera sin stress osv.

Symtom på stress

Ett första tecken på stress kan vara att du sover dåligt. Återkommande huvudvärk eller ont i magen är andra varningstecken.

Tydliga tecken och varningssignaler:

  • Du känner dig trött på på dagen även när du har sovit länge och ostört flera nätter i rad.
  • Du är likgiltig och struntar i vad som händer omkring dig, eller känner dig nedstämd och orolig.
  • Du reagerar på ett helt nytt sätt på vardagliga händelser.
  • Du blir lätt irriterad och otålig över småsaker.
  • Du får ont i magen, spänningshuvudvärk eller hjärtklappning.
  • Du har svårare att koncentrera dig och glömmer lättare bort saker.

Förebygg stress

Försök att göra medvetna val och acceptera att tiden inte räcker till allt.
  • Låt disken eller tvätten vara för en kväll.
  • Öva på att säga nej till saker – välj det som är viktigast.
  • Lär dig att lyssna till kroppens signaler.
  • Försök att göra vardagliga saker långsammare, som att gå, tala och äta sakta.
  • Sov.
  • Rör på dig regelbundet, promenader räcker. Då sover du också ofta bättre efteråt.
  • Har du möjlighet att minska din arbetstid?
  • Ta fikaraster.

Okej, nu måste jag sätta mig och skriva skriva skriva.

Alla har vi någon gång upplevt känslan av att inte räcka till, känslan av att faktiskt inte vara mer än människa. Vissa dagar önskar jag att det ska ha skett ett under, medan jag slutit mina ögon under nattens djupa sömn. Jag vaknar upp, inser att allting är som vanligt och det tunga klumpen i magen finns kvar. Det hjälpte inte att jag borstade tänderna extra noga, rakade mina ben med min nya rakhyvel, köpte en klänning för flera tusen eller sa Puss till någon jag tycker mycket om. Ingenting hjälpte, inget materiellt.

Allting sitter på insidan, det är inte utsidan som behöver en renovering. Det sitter djupare än så. Jag behöver vända mina ögon in och ut, ta en titt och sedan förbereda mig för en förändring. I morse vaknade jag, med ett huvud bultande likt ett fungerande hjärta, händer svullna som prinskorvar, fötter ömma som bröst och en syn likt grumligt vatten fullt i bös. Jag gnuggade mig i ögonen och insåg att det var mitt allmäntillstånd som inte var som det borde. Jag kände i pannan och den var varm. Försökte få tag i mobilen, men mina händer ville inte greppa. Efter en tid om ungefär två minuter så fick jag tag i den, drog över skärmen och hittade numret till min underbara chef. Ringde men fick inget svar - jag började känna paniken men bestämde mig snabbt för att inse faktum att affären står kvar även om inte jag är där. Fick tillslut gett upp hoppet om att få ett trevligt svar i telefon, jag knåpade ihop ett sms och skickade iväg ut till cyber. Snabbt där efter fick jag ett svar, lika positivt som alltid. Jag la mig tillrätta på vänster sida igen och somnade om, fyra timmar senare vaknade jag - fortfarande lika trött och utslagen.

Ibland nyper jag mig i armen för att förstå att allting är på riktigt, jag är en människa full av kraft och energi. När dagar kommer då energin är borta, kraften är som bortsprungen och glädjen som så ofta lyser i mina ögon är som suddig bris då vill jag gråta. Det är inte jag, mitt liv går ut på att sprida glädje, dela minnen och hjälpa till så fort som någon viftar med sin bruna tass. Jag föddes inte på jorden för att ligga likt ett kolli i min hårda säng, med tecken uppdraget över huvudet och skrika rakt ut i luften om ett glas mjölk. Nej jag ska klara allting själv, jag behöver ingen hjälp från någon annan.
Jag har alltid trott att jag föddes till något mer än en människa, jag inser nu att faktum är annorlunda -




söndag 5 maj 2013

~Livet på landet~




När jag kollade ut från frukostbordet i morse såg jag en fågel flyga lågt, den såg så rofylld ut. Den flög och lät vinden styra vädersträck såg det ut som. Den nickade till ibland och lyfte lite avslappnat på vingarna. Den kanske letade efter något, kanske efter ytterligare liv på morgonkvisten. Ibland funderar jag på hur tankarna går inne i en liten fågels huvud, vad snurrar det för tankar i den lilla hjärnan stor som en ärta? Finns det ens en liten tanke, eller är det bara en ständig jakt på att få föda till sitt varierande bord?
För en dag skulle jag vilja vara en fågel, en hund eller en katt.

Solen började lysa med sina starka strålar in mot min dörr, jag betraktade skogen i dess sken som uppstod. Det är lite extra fint när solen precis har vaknat och träden välkomnar den med sitt eviga nigande. Trädens klena grenar niger och vippar, bladen fladdrar som en dans och trädkronan lutar enligt vindens riktning. Går du upp på en bergstopp så kan du se all mystik och finna den inre ron. Man kan sparka på en kotte och uppleva en känsla av att det var fel. Allting på jorden har ett liv, ett evigt stilla liv.

Tiden på denna gröna söndag hade börjat ticka iväg och jag bestämde mig för att åka iväg till växtriket för att köpa en fin utegrupp att ha vid min dörr och min stenuteplats. Det resulterade i att jag också fick ett uppdrag av min syster att köpa en fin blomma till en nära farbror i min svågers släkt. När jag gick inne i affären så fick jag syn på något av ett fyndbord. Det fanns fjädrar, blommor i tyg, hjärtan av hårt trämaterial, pinnar med små visdomsord osv. Med mig hem följde en rosa/lila fjäder, en orgidéblomma och en vacker glittrande fågel. Dessa små detaljer och ting får vackert pryda mitt vita fönster på toaletten. Man brukar säga att det är "de lilla som gör det". Jag lever utifrån de, detaljer är det avgörande.



Eftersom att min fågel lever i en öppen bur så har den för tillfället valt att befinna sig uppe i min vildvuxna murgröna. Den flyger lågt men ser så mycket mer.


På återseende.

Jag gör ett kärt återbesök till min blogg, den har legat nere länge och nu bubblar det i mina skrivnärver.
Jag välkomnar våren och bloggen på samma gång.

Idag skiner solen, himlen är oskyldigt blå och vinden viner kring huset. Sitter ute på mitt bord gjort av små mosaikbitar som jag så vackert har fått av min kära morfar. Det är ett fynd, ett loppisfynd. Denna runda skapelse bär på historia kanske flera tiotal år bakåt i tiden. Tänk vad många goda minnen som sitter i stommen, så många kaffekoppar som genom åren har slagit ner mot den hårda ytan. Jag älskar i alla fall mitt nyförvärv och ska fortsätta dess historia i takt med att våren knackar på vår dörr.

Utanför mitt fönster står mina hyresvärdar på knä och sopar på bergets gråa yta. Det växer sakta men säkert fram en vårfräsch och fin trädgård igen. Ner i den fuktiga jorden ska små fröer sättas, plantor planteras och vatten sakta singla ner för att som ett täcke lägga sig uppe på. Efter några veckor kommer vi att se hur det spricker igenom jorden och små gröna blad formar sig och sträcker sig mot solens varma strålar. Vi hoppas på värme så att växterna får ett liv igen, det är kallt för dom och dess vinterklädnad ska bort nu.


Puss och Kram