Vissa saker lever jag lite extra för. 

 Barn.

 Kläder och skor

 Lucy

 Fina vänner.

 

 Min mamma.

 Min pappa.

 Mat.

Vi sätter oss bakom ratten, skruvar upp volymen på stereon och låter vägen ta oss fram. Vi har bra ljus på bilen och tanken är full. Det enda som kan stoppa oss nu är att vi krockar, kör av vägen, bensinen tar slut eller någon kör efter oss så att vi blir rädda och springer till skogs. Just så känner jag ibland när jag sätter mig i min älskade Lucy. Jag älskar att bara gasa, tuta och lyssna på bra musik. Detta resulterade i en ofattbart hög bensinslutkostnad förra månaden, närmare 3 000 och det tycker jag är för mycket. Så nu tänker jag mig för, och givetvis så väljer jag mina turer. Igår valde jag att åka rakt ut i skogen, 8 mil senare parkerade jag.

Idag sitter jag iklädd mjukis kläder, äter varma mackor och njuter av ett glas sprite. Kompisar skickar och frågar vad jag gör och om jag ska med på de och de. Jag är likgiltig och säger nej. I veckan ska jag vila upp mig så att jag blir taggad på livet igen, det är nog inte så svårt. VÅREN ÄR JU HÄR!

Och på onsdag kommer mina flickor hem, jag längtar sönder. Sen är det fest på torsdag, planerar grill på fredag, Elmia (eventuellt) på lördag och påskmiddag på söndag. Tummen upp, och nu kom jag på att jag kan sitta hemma här med gott samvete.

Kram på er!

Idag är det ingen vanlig dag, för det är MIN födelsedag HURRA HURRA HURRA!

Vi sätter oss på varsin stol som redan är utplacerad. Tillsammans skapar vi en tystnad, en förväntning och vi håller andan lite för att inte störa den tystnad som råder. Utanför går det runt kvinnor och män i snygga kroppar och fina träningskläder. Vi tänker allesammans tanken "Varför sitter vi på denna sidan av glasrutorna, varför får vår kropp inte slita och svettas ut dagens begär". Jo, för vi sitter spända och fulla av förväntan på andra sidan. Vi väntar på att Charlie från programmet lyxfällan ska kliva upp på scenen framför oss. Den oro som finns i lokalen är oron kring att vi inte kommer att kunna se honom för det kanske sätter sig en längre person än mig själv på stolen framför, eller rädslan över att Charlie kommer att kräva någonting av oss i publiken. Det första han gjorde var att ställa krav på oss, direkt kände jag ett obehag och en klump i magen. Han kastade ut frågan "Vad vill du få ut av denna föreläsning?". Min första tanke var "tips och trix för en enklare vardag", men ens jag hade tänkte tanken så ångrade jag mig och tänkte om. För om det vore så enkelt att få en enklare ekonomisk situation, ett recept på framgång eller en checklista på hur livet ska gås igenom varför lever vi då så olika? Allting handlar om din egna vilja, styrka och din tydliga inställning till hur du ska nå din dröm och ditt mål.
Det är bara vi själva som vet vart vi vill nå, och vissa kanske inte ens vet vart i livet dom vill hamna. Jag fick suga lite på karamellen under kvällens gång och en sak kom jag fram till - Jag måste måla upp ett tydligt mål med livet. För hur hade en fotbollsmatch slutat, om fokus inte låg på att göra mål? Jo, det hade inte varit en fotbollsmatch utan ett pass där vi tränade kondition utan ett riktigt mål i fokus. Har vi inga drömmar eller mål, så kan vi inte heller veta vad det är vi jobbar för.

Charlie sa en sak som ekar i mitt lilla huvud nu när jag sitter här i skrivande stund, han berättade öppenhjärtat hur han strävade för att få sätta ett barn till världen. Operationer för hans fru, provrörsbefruktning och många långa samtal om hur man kan gå till väga. Det han ville ha sagt med att berätta det, tror jag var det att han visst sitt mål och han gjorde allt för att nå dit han ville. Delmålet var att försöka, jobba på det, fokusera på annat samtidigt för att inte kväva längtan och också att få lov att njuta under tiden. Hans fru hade tillrättavisat honom då Charlie själv hade tappat hoppet och sagt till sin fru "Du vet det att varannan provrörsbefruktning ger inte ett plus på stickan". Frun hade svarat honom och sagt det att "Jag njuter hellre nu under tiden då stickan visat positivt och samlar på oss positiv energi, än att tänka sedan om det blir ett missfall att vi skulle njutit så länge det varade". Varför tillåter vi oss inte njuta av de obestämda mer? Varför styr livet oss, och inte vi livet? Vi måste tänka positivt.

En kompis sa passande nog till mig nyligen på ett sms "Jag längtar så till sommaren", jag kontrade med frågan -Varför då? svaret jag fick var de jag tänkte "Allting blir så mycket enklare då, det finns fler saker att hitta på". Jag tänkte inne i mitt huvud på alla gånger jag tänkte för mig själv "Jag borde njuta här och nu, njuta av att det är varmt ute, solen skiner och vi ska fånga dagen" Istället lägger jag fokus på att stressa upp mig inför kommande höst. Jag längtar vidare nu, vidare i livet. Mitt liv har varat i 22 år och jag har upplevt så mycket spännande redan. Allting löser sig, visst gör det!

Det jag vill dela med mig av i detta inlägget är känslan av att en person kan inspirera och motivera. Men det finns ingen som vet just din väg att gå. Jag ska redan nu skriva en lapp där jag är ärlig mot mig själv, en lapp som bara jag ska få läsa och återkomma till. Min syster gjorde något liknande när hon var tonåring, hon satte upp punkter som skulle ha skett innan hon var 25 år. Jag frågade häromdagen om hon minns vad det stod, hon skrattade bara åt mig och sa "Nej sara, det var så längesedan jag skrev den". Är det kanske ett tecken på att man ibland kastar sig in i en storm utan att riktigt veta hur man ska ta sig ur den? Eller är det bara så att vi lever i en värld där det ska finnas kärlek, barn, hus, bil och en blommande rabatt. Är det vi eller samhället som styr oss? Ibland tvivlar jag på den inre rösten, men jag har aldrig tvivlat på magkänslan eller vad hjärtat säger.