You only live once .

Ständigt påminns jag om att allting är fantasier och drömmer. Vi bygger upp en verklighet kring våra drömmar, där någon speciell står vid vår sida. Eller, så gör i alla fall jag.
Tillsammans med denne någon, åker vi iväg och hittar på roliga saker. Efter varje helg ska det bli en nystart, allting kommer att förändras. Tillslut kommer man fram till den punkten då man inser att denna dröm börjar gå åt fel håll. Vi fäller fler tårar än levande leenden. När vi pratar med varandra är vi inte vid våra sinnes fulla bruk. Tillsammans hittar vi inte på något roligt, inte bara vi - Du och jag.
När den punkten kommer då börjar en ny värld. Världen då vi måste slingra oss undan situationer då vi kommer kunna mötas. Vi måste tänka vad personen i fråga tycker om, så att vi inte missunnar våran förmåga att faktiskt råka stöta på varandra. Det är nu vi ska bryta våran kontakt, och radera våra minnen som bara är minnen baserade på drömmar.

En puss för mig, kan vara som en kram för dig. En kram för mig, kan vara som ett handdtag för dig. Vi måste alltid bära med oss våra kritiska tankar, hur jobbigt det än är. Men att lita på någon annan, innebär att man har kommit den djupt in i själen.

Nu har jag kommit till de skedet i livet som jag ska göra ett stort beslut, egentligen är det inte stort. Men jag krossar några små drömmar, några små mål och jag går vidare från något jag egentligen inte kände mig riktigt färdig med fören nu. Visst umgås vi, visst pratar vi med varandra. Men det är just den relationen jag vill komma ifrån, vi har ingenting med varandras liv att göra egentligen. Vi behöver inte varandra för att fungera, det är så självklart och så bevisat. Egentligen lever vi bättre liv då vi slipper engagera oss i varandras liv, för vi är inte så sammansvettsade och lika som vi en gång tänkte oss vara.

Det är ett delat beslut, och jag är glad att jag vågar acceptera hur detta kommer att bli. Dessutom var jag bara intresserad, inte kär, det ser jag nu när jag kollar tillbaka i backspegeln. Konstigt det där med känslor, pötsligt kan en känsla kännas så på riktigt men så när man kollar tillbaka på tiden, då förstår man inte ens vad man hållit på med. För hur många gånger har vi inte tänkt "men gud, vad såg jag i honom/henne?" . Det är människans sätt att missunna sin förmåga att lita på sig själv som kommer in i bilden, och det är våran instinkt som för oss dit. Vi vågar inte leva ensamma, vi vågar inte satsa, vi vågar inte ta stegen ut i den vida världen.

Inte utan den där vid våran sida.

Låt oss nu besegra alla våra inre monster, stora som små. Dom styr oss alldeles för mycket, vi måste känna oss fria för att fungera. Dessutom är jag redan ute på marknaden igen, jag känner mig färdig med det föregående.