Fånga Dagen

Hur nära behöver man vara någon, för att kunna ge dem en vink åt rätt håll. Är det så att tiden i ett förhållande inte har en avgörande roll, gällande vad som kan och ska ske? För tid är väl egentligen bara ett fenomen som styr människan, ett fenomen som hindrar och skrämmer. Men att se någon skynda så snabbt, att knappt tiden hinner att gå det kan svida. Och hur nära behöver man då vara för att faktiskt säga, STOPP, ANDAS, TÄNK!

Ju längre tiden går, destu mer stressad blir du. Allting är som en tickande bomb, och tiden rinner iväg. Men när är det du som vän som har en röst att tillföra? Är det innan bomben tickat, eller är det när den smällt och du kanske står där naken och bar.

Om man redan vet innan att det inte kommer att bli som planerat, har man då tillåtelse att sträcka fram ett finger och be om att få tala om vad ens egen magkänsla säger? Eller ska man sitta ner, lyssna och bara iakta den lycka som råder. Eller borde man vänta, tills allt sprängts i luften och en depression är ett faktum? Ibland skrämmer människans feghet mig, men ibland tror jag också att den är bra. Det är alltid bra att betrakta händelser, från både bak och framsida. Känna lite på tanken, bekanta sig med förändringen och känna tillit.

Jag är en människa som bär på en enorm feghet och att fatta ett beslut är för mig en stor utmaning.