Om man, lite elakt, skulle beskriva vår vänskap med en bild skulle denna nog vara ganska nära sanningen. Iallafall ibland. Sara som, en aning tom i blicken, inte riktigt vet vad som händer och jag som står lite bakom och tittar på med road skepsis. Nej förlåt- det var lågt. Men vad jag ville ha sagt är att det är alltså hon i randigt på bilden som skriver. Jennifer.Sara och Jennifer. Radarpar sedan någon gång i högstadiet.
Jag minns när det fräckaste vi visste var att våra täckjackor luktade tvåtaktsolja.
Jag minns när vi köpte våra första par högklackade skor, vi funderade länge och väl eftersom vi var tveksamma till ifall vi skulle lära oss att gå i dem på den halva vecka det var kvar till skolavslutningen.
Jag minns hur vi ljög ihop matchande historier att berätta för våra föräldrar, så att vi skulle kunna åka ut i skogen och bli alldeles för fulla på äcklig smuggelvodka.
Någonstans där, för sju eller åtta år sedan, fann vi varandra. Lika men ändå olika. Sara var tjejen som vågade allt, som hade dubbelt så många vänner som jag och som fick trimma sin moped. Jag var bra jag också, fast på andra sätt som jag inte själv kunde se då. Jag var eftertänksam, försiktig men ändå kaxig. Jag kunde ingenting om killar, så som Sara kunde, och hon var inte lika bra som mig på matte.
Under åren har vi lärt varandra massor. Utbytt tankar, erfarenheter och kunskap. Delat lycka, rädsla, besvikelse och bubblande kärlek. Så mycket har förändrats genom åren, och det är så fruktansvärt häftigt.
Tänk att vi blev vuxna tillslut. Att vi blivit två kloka, roliga och självsäkra kvinnor som tar för oss av livet. Det kunde jag inte ens tro själv, om två tonårstrotsiga, busiga och förvirrade fjortonåringar med mopedluktande termobyxor.
/ Jennifer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar