Om jag ändå hade något riktmärke att gå mot.

Jag ser mannen på balkongen ta en tyst minut för sig själv.

Just idag är jag känslig, väldigt sentimental. Jag vet inte alls vad det beror på eller vad som kan ha påverkat det. Ibland gråter jag, ibland skrattar jag. Det pirrar lite extra i magen idag men jag vet inte varför. Har egentligen en hel novell att skriva här till er, men jag vågar inte. Fel människor kan läsa och fel människor kan ta åt sig på fel sätt. Känslor är svåra att förklara i ord, därför undviker jag att uttrycka mig om hur känslotankarna i hjärnan kretsar. Just nu, denna sekund rinner tårarna, om bara fem minuter eller kanske tre så kommer jag le, lika stort som jag så ofta annars gör. Att inte ha något speciellt att leva för känns inte roligt, att inte ha något speciellt att se fram emot känns inte roligt. Om du saknar nått precis som jag, då leder vägen dit den ska, om du längtar hem en dag.

Vi låter tiden lösa livets gåtor, Vi låter tiden avgöra vart jag kommer landa. Just nu är jag uppe i luften, Vägen är för lång för att min energi ska räcka hela vägen fram.