Ensam är stark...

Jag unnar alla mina fina vänner resor, kärlek och värme. Sätter alltid alla andra i fokus och hyllar deras planer inför framtiden.
Men jag då? Varför sitter jag här hemma och rullar tummarna, befinner mig mellan två jobb, har vänner som åker...en efter en. Vart ska jag hitta min motivation till att spendera 30 000 på en resan, när ska jag hitta motivationen till att söka utbildningar? Skaffa pojkvän, flytta hemifrån, åka till fjällen, träna varje dag, fan!

Det känns som att mitt liv är ett hamster hjul, det går om-och om igen. Från och med nu, ska jag börja kalkylera på en plan. En framtidsplan! Motivationen finns nog där, någon stans. Och jag vet att allting kommer bli bra tillslut, på ett eller annat vis.
Rädslan måste bort,

Igår tog jag avsked, för imorgon åker dom till Indien. Ida, Amanda och Linnéa. Även fast jag inte spenderat mycket tid med dom det sista, så är det vänner som alltid funnits där. Några kilometer ifrån mig...Men nu ska dom till Indien och leva loppan i 10 veckor. Dom kommer komma hem bruna som bajskorvar, är inte alls avundsjuk...
På eftermiddagen då Linnéa lämnade mig, slog det mig att jag inte kommer se någon av dem på riktigt på flera veckor/månader. Tårarna började rinna och ännu en gång fick jag en smäll i ansiktet. YTTERLIGARE TRE STYCKEN HAR ÅKT IFRÅN MIG!

Jag måste intala mig själv frasen "Ensam är stark". Annars kommer jag att gå under,
Skaffa mig en tvilling, en drivande sådan. Amen