Nu kanske det är försent.

Kommer du ihåg vilken vision vi tillsammans hade?
Jag minns det, men nu inser jag hur kluven den var.


Sjukdomen vägrar att ge sig, och min andra börjar göra sig påmint på riktigt nu. Axlarna är stela, fötterna är svåra att vinkla och mina fingrar behöver en rejäl uppvärmning innan dom går att nyttja. Nu har månaderna med R på slutet kommit, September, Oktober, november & December. Då är aldrig min kropp sig lik.
Eftersom jag har en ängel till mamma så har hon beställt tid hos en massör till mig, jag ska bara bli frisk först sedan ska jag bli knådad och uppvärmd.

Det bästa hade varit att åka utomlands i 2 veckor nu, dels för att komma bort ett slag och få distans till vardagen. En annan sak hade varit att just få den värmen som jag behöver. Att jag var iväg i Juni spelar ingen roll, eftersom sommaren inte var så varm så har redan den uppfriskningen sugits ur mig. Måste ladda batterierna igen :).

Jag gillar inte att erkänna mina brister, så som den här belastningen jag bär på. Reumatism,
Jag yttrar mig sällan, och när jag väl gör det så brukar jag försköna det så att folk inte ska kolla på mig med hundögon och försöka förstå hur det känns. Det finns en önskan jag verkligen ber om, det är att mina blivande barn slipper detta. Tre i min familj räcker, det behövs inte fler. - Släpp oss fria,


Ta hand om er, <3