Vi alla har någon gång känns känslan av att inte känna oss helt nöjda. Känt känslan av att inte kunna sätta fingret på vad som påverkar denna tankebana eller flödet på tårar som singlar ner för sin kind.
Idag är en dag då jag märker att jag inte är stark, inte heller svag. Jag märker hur mycket allting påverkar mig och vilken ond cirkel jag har förslutit mig till. Jag har för stor tillit till livet och jag ger för ofta hela min famn till personer som egentligen bara är värda en liten ansträngning. Just nu letar jag efter en väg ut, ut i det fria.
Vi vet tillsammans att allting kan ordna sig, men när man inte vet hur livet kommer att se ut imorgon då får jag en kittlande känsla i magen. Det bor en oro i hela mig och jag låter tårarna forsa ner för mina kinder, för varför ska jag alltid dela med mig av min styrka?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar