Allting känns likgiltigt, trivs bäst i hörnet på mamma och pappas soffa, sträck läser gärna en bok så jag slipper att hitta på något annat och jag tackar nej då alternativ dyker upp. Just nu skrämmer jag mig själv, mer än någon annan blir skrämd av mig.
Jag vill inte ha en sån "likgiltighets känsla" i kroppen, jag vill känna glöd och glädje så som jag alltid gör annars. Det bor alltid massa energi i min kropp, glädje som sprids genom mina röda läppar och ett skratt som går igenom alla väggar med isolering i. Jag längtar tillbaka till mig själv. Någon dag är jag tillbaka, kanske imorgon :).
Sitter hemma hos mamma och pappa, bär på en kappa full av ångest. Axlarna är tunga och mungiporna släpar näst in till nere i golvet. Det enda jag vill är att krama dom, prata med min syster och så fokuserar jag korkat nog på alla som inte bor här. "tänk om ... vore här" Ni förstår kanske vilken ond cirkel jag är inne i. Allting började med inflammation i axeln, sedan fortsatte det att hända saker i takt med att jag blev bättre. Sängen är obekväm, soporna luktar inte gott och grannarna spelar musik dygnet runt. Jag är bitter, jävligt bitter.
Behöver nog ett långt samtal med någon underbar människa. Lite glädje. Och en sak som jag vet, det är att jag kommer skratta åt detta inlägget om några dagar. Det är precis så jag fungerar.
Glädjen har byggt upp min kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar