Verkligheten är inte alltid så verklig som man kan tro

Att slungas mellan dröm och verklighet, är lite som att leva i en verklig dröm. Det är som att flackas mellan jobb och fritid, men aldrig riktigt känna skillnaden på vad som är vad. Varje gång det plingar till, låten spelas eller något speciellt ord sägs så kommer jag att tänka på dig. Dig, du, den, det. Ibland nyper jag mig i armen för att kontrollera att det är verklighet. För bara några dagar sen så blev jag förvånad och jag log med hela mitt ansikte. Smilgroparna blev ett faktum och min muns läppar gick mellan öra till öra. Jag ställde frågan om vilken låt som får mig att tänka på honom. Jag ställde frågan på vad jag brukade göra innan jag somnar. Jag ställde frågan vilken klädkombination jag bar upp första gången vi sågs. Ibland blir man förvånad över att någon minns saker som man själv minns och tänker på. Man tror allt för ofta att ingen känner igen en, men det är lika naturligt att den gör det som att man själv minns den andra.

Mitt liv går ut lite på att upptäcka och intressera mig av saker. Framförallt har jag ganska lätt att intressera mig av nya människor. Dessvärre brukar mitt intresse stanna där, väldigt sällan känner jag en attraktion i den bemärkelsen att det är något att spinna vidare på. Ibland dras jag tillbaka till gamla skapade relationer, ibland återgår jag till något jag redan från början vet inte skulle fungera. Vissa möten är spännande och man blir påmind om att det händer saker med åren. En gammal relation kan vara som ny, när åren där emellan har gått. Man har skapat varsitt nytt liv och man har mognat. Kanske har de dåliga sidorna bytts ut mot nya, men kanske lite bättre sidor? Alla går vi igenom faser, och det kanske var just den fasen man skulle behövt gått igenom redan då för att det skulle fungera. En gång kärlek, kanske förevigad kärlek?

Där jag står i livet nu, där passar det bra in med en kärlek. Samtidigt som det absolut inte gör det. För att klargöra hur jag tänker, så går mina tankar ut på att jag är på väg att ge mig av. Att fastna här, på grund av någon annan vacker stjäl skrämmer mig samtidigt som det charmar mig. Men jag vill se mig om, uppleva saker, gärna inte ensam men inte heller uppbunden av någon annan. Distans, det är ingenting för mig vill jag tro. Min fysiska förmåga är så mycket tydligare än mina ord jag kan skriva. För som ni vet, så gillar jag att skriva i gåtor och inte säga rakt ut vad jag menar. För mig är det ett sätt att tänka ur olika perspektiv, genom att skriva de slingriga vägarna istället för att gå den raka vägen. JAG ÄR KÄR, eller JAG SKA FLYTTA. Istället beskriver jag hur det gick till, hur det kändes och vad jag tror. Jag gillar inte att sätta ord på känslor, det blir så på riktigt. Och verkligheten skrämmer mig, det är ett faktum!