Jag har inte förstått vad som håller på att hända, fören nu. Jag brukar berömma mig själv då och då för att jag är expert på att trycka bort känslor. Inte yttra mig allra värst om hur jag egentligen har det eller känner. Men just idag, då rann bägaren över och jag känner en enorm saknad, längtan och vemod.
När jag kom hem så lyfte jag luren, slog ditt nummer som jag lärt mig i huvudet . . . efter den kvällen då jag ringde dig tjugo gånger utan att få ett enda svar. Du svarade, och jag blev helt stum. Ja var inte beredd på att du skulle svara, och framförallt inte låta så glad.. Det var nu mitt hjärta slog den där frivolten, de enda ja fick ur mig var ”vart är du?” . Jag fick svaret, hos farmor. Jag insåg snabbt att det inte var lägligt att ta upp mina frågor, så jag frågade om han kunde ringa mig senare, jag fick ett ja . Ett ja med glädje i tonen. Innan jag la på, så började ögonen bränna på baksidan och tårarna singlade ner för mina kinder. Tillsammans med några snyftningar fick ja ur mig, att jag ville prata om några saker. Han sa att han nog förstod. Nu sitter jag med telefonen i handen och bara väntar, väntar på det där samtalet.
Det värsta är att jag inte vill höra svaret på min tyngsta fråga. Jag kan nog inte ta de, bättre nu än sen kanske – Jag vet inte .
Att jag väntat nästan en vecka innan jag ringde, beror på att vi båda är lika trägna och ”långsinta” . Jag ger mig inte, och det gör inte han heller. Jag säger som mamma, ”Ni kanske är för likasinnade, det kanske inte är en bra kombination”. Dessvärre är jag beredd att kasta in handduken och låta honom besegra mig. I denna kamp är inte vinst de viktigaste, det är känslan.
JbvB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar